Mitt 2013

Nu är den klar. Här är min återblick/smällkaramell/reflektion/årskrönika av mitt 2013. Vilka händelser och funderingar och insikter som varit roliga, vilka som har varit svåra och vad jag har lärt mig. Om ni inte gillar långa sentimentala inlägg så föreslår jag escape-knappen i vänstra hörnet, för nu jävlar.

I år har jag även fört årsdagbok hela året, och allt i kursiv text är citat från årsdagboken.

Min första begravning (25 januari)
I slutet av 2012 dog min lågstadielärare Johan i cancer, och i januari gick jag och mamma på hans begravning som skulle komma att bli mitt livs första. Väl i kyrkan träffade jag alla mina gamla lågstadielärare och vad jag förväntade mig skulle bli en tragisk, sorglig, hemsk eftermiddag blev istället en nostalgisk, vacker, eftertänksam och fin sådan. Det blev en dag då vi mindes Johan och hans genuina, roliga sidor. Vi hyllade honom genom att våga skratta och ha trevligt tillsammans. Det hade han velat. Åh vilken bra dag det var.

“Jag gråter men det är trygga tårar” – Årsdagbok 25/1

Matsalsguldklimpar (hela året)
Det här är en luddig punkt, men det är okej. Jag vill värdesätta och minnas alla luncher med mina vänner i skolmatsalen. Under året har Daniela fått rinnande mjölk över sig, Susan har druckit ett glas currysås (mot rimlig ersättning förstås) och alla gånger Linda har klagat över att vi får “LÄTTA” som smör, de går inte ens att numrera. Dessutom sker dessa händelser alltid tillsammans med en tallrik varm mat framför en. Hur kan man inte älska det??

Mindfack (28 februari)
I slutet av februari uppträdde våran klass för första gången på riktigt, med den egenskrivna pjäsen MINDFACK. Den handlade om intrigerna och konflikterna på ett sjukhus, mellan läkare, patienter och anhöriga.

Jag spelade sexist och jag älskade varenda sekund av det, att få träda in i en annan människa och bara vara dum i huvudet helt skamlöst. Det var första gången jag “gick in i karaktär” under en längre tid – på riktigt. Sedan att få se alla sina klasskompisar spela ut i sina karaktärer och visa vad de gick för var helt magiskt. Detta är något jag alltid kommer minnas.

Vill ni se föreställningen så finns den på Youtube! http://www.youtube.com/watch?v=HnfQdrfQq0E

Ångesten (januari-september)
Även om jag kommer minnas 2013 som det bästa året hittills i mitt liv, så har inte allt varit så jävla kul, såklart. I början av året fick jag ångest för första gången. Först visste jag inte vad det var, det var tankar om hemska saker som jag verkligen trodde skulle hända, men ju mer tid som gick ju mer insåg jag vad det var.

Första gången jag kände såhär var på inspelningen av Hela Sveriges Fredag (ganska ironiskt då det typ är det tramsigaste mest lekfulla tv-program som finns, haha):

“Gick tillbaka till hotellet och i väntan på Linda fick jag ångest. Fick en klump i magen och en panikkänsla, skam typ. Det gick över när Linda kom, men tjugo minuter innan vi skulle filma kom det tillbaka. Ringde pappa och grät, det var betryggande. Trodde det var bra igen, men sedan ute vid A-K [inspelningsledaren] brast det igen. Det blev t.o.m lite snack om att jag inte skulle vara med, men jag tog mig i kragen och var med ändå, och då försvann det. Jag är så tacksam för att jag fick vara med och det var så kul och blev så fint bemött av alla. Det känns som en lättnad att det är över, det är fortfarande lite jobbigt men mycket mycket bättre.” – Årsdagbok 20/1.

Såhär i efterhand tror jag att det blev så väldigt jobbigt just den dagen på grund av nervositet. Jag skulle ut och vara så himla glad och alert, men när jag då inte kände mig så på insidan så tror jag att den negativiteten som fanns därinne blev överväldigande. Är fan sämst på att förtränga känslor, det går bara inte. Men somsagt så försvann det när vi drog igång, och jag ångrar inte en sekund att jag var med, det var så kul även fast jag inte ens kunde svara rätt på frågan ‘hur många bokstäver finns det i ordet “Sommarlov”?’ (sämst).

Hur som helst, ångesten kom tillbaka och det gick upp och ned ett bra tag. Jag minns att jag tänkte “Ja, men om några veckor är det borta, William”, och så blev jag alltid lika besviken varje gång det inte blev så. Jag blev less på att må sådär, jag ville vara glad! Jag ville inte ligga på kvällarna och tänka negativa jobbiga tankar, jag ville somna efter fem sekunder och leva mitt liv som blåst och problemfri, som jag oftast gör. Men man kan inte hjälpa hur man känner.

Men det gick över. Jag tror det var i september som jag insåg att det var helt borta, och det gjorde mig så himla glad. Det är klart att det kan komma tillbaka, men nu är jag inte rädd för tankarna längre, för att jag vet att det inte är någon fara. Och på så sätt hade jag inte velat ha den första halvan av 2013 på något annat vis, för att jag har faktiskt lärt mig av det och blivit starkare.

Jag har två råd till dig om du har ångest eller bara mår dåligt.

1. Våga känn efter.
Det är så himla viktigt att du inte försöker förtränga allt du känner, för då blir allt bara värre. Förnekelse är giftigt, det är först efter att man har accepterat att allt inte är så jävla lyckligt hela tiden som man kan må bättre. Våga sitt hemma och deppa, våga prata om hur du känner, våga gråt. Livet är inte en jävla schlager.

2. Jobba aktivt för att krossa negativiteten.
Samtidigt som du vågar känna efter så är det lika viktigt att du alltid jobbar för att må bättre. Det kan vara att du skriver om hur du känner, du kan läsa böcker om oro och ta hjälp därifrån, du kan prata med en kurator. Jag gjorde alla tre och det är jag glad för. Det hjälpte jättemycket. Jag tror att känslan av uppgivenhet hade varit mycket större om jag bara hade suttit och tyckt synd om mig själv, det ska man inte göra. Gör saker åt dina problem, jobba mot! Sluta aldrig jobba mot!

I Finland med Mark (4-7 april)

I januari hörde reseprogrammet “Två på Resa” av sig och undrade om jag ville åka till Finland med Mark Levengood. Eftersom jag träffat Mark tidigare och vi kom bra överens så tyckte jag att det lät som en ypperlig idé, och på min födelsedag den 4 april så bärde det av. Och fyfan vilken resa. Inte bara fysiskt, utan även mentalt. Det här var första gången jag reste någonstans själv, och för mig var det stort. Var så jääävla rädd för att sova på hotellrummet själv, hade byggt upp visioner om hur finska terrorister bombade mitt hotellrum, men jag klarade det (med Danielas hjälp i telefonen, tack och lov). Och den känslan var otrolig, kände mig som Obama/Meryl Streep.

Sedan ska jag inte ens börja prata om vilken klok, empatisk och underbar människa Mark är. Han är helt otrolig på alla sätt och vis och om jag kan vara tio procent av hur godhjärtad han är, då är jag nöjd.

“Nu på kvällen har jag och Mark suttit och pratat, och det var guld. Jag berättade lite om ångesten, och då sa han nått så jävla bra. Han sa att ångest är växtvärk i en tid av förändring. Så himla sant.” –Årsdagbok 5/4.

När jag föreläste för högstadieelever i Enköping (16 maj)
När min gamla favoritfröken Yvonne hörde av sig och ville att jag skulle föreläsa om filmskapande på skolan hon jobbar på var också en guldklimp. Blev så djävulst nervös innan dock. “Jag kan ju knappt redovisa inför klassen, hur ska jag ens klara det här?” minns jag att jag tänkte. Men det gick så himla bra, och känslan efteråt har jag aldrig varit med om. Så jävla fina ungdomar som applåderade och visade stöd, jag kände mig som en rockstjärna. Eleverna glömde säkert allt dagen efter, men för mig var det en av årets bästa dagar, lätt.

Charlie (1 juli)
I hela livet hade jag drömt om att vi skulle skaffa hund och den 1 juli så kom isbjörnsungen hem. Haha, minns att samma dag som pappa och Marie köpte Charlie köpte de även en tavla med citatet “A home without a dog is just a house”, jotack. Den tavlan sa allt – nu jävlar var vi hundägare på riktigt. Självgoda överlägsna hundägare.

Whitney Houston (juli-nu)
Har blivit ett hardcore fan av Whitney Houston under året. Har insett hur underbart det är att se upp till en annan människa. Älska glorifiering.

Williams Lista 2 (april-november)
I mitten av april så började jag och Thobias Hoffmén (manus och regi) jobba med att få fram en andra säsong av webbserien Williams Lista. Vi bollade fram den nya säsongens största storylines, kärleksintresset Vanessa, den svartsjuka Sara, Lennartsson och sommarjobbet. Och sista helgen innan sommarlovet så satt vi där, med alla manus i handen och började filma. Det var början på en resa som jag har så många att tacka för. Varje kväll somnade jag med ett enda dilemma; “Vad fan har jag gjort för att förtjäna det här?”. Sedan blev jag paranoid och tänkte på karman och intalade mig att snart går allt åt helvete, men jag har haft tur.

När jag tänker på ögonblicken jag minns och älskar mest så åker direkt tankarna tillbaka till de jävligaste stunderna. Det bästa var när vi var vid Nydalasjön tre på natten och filmade de sista vattenscenerna. Vi var kalla och jag hade tappat mina glasögon i vattnet och skrapat upp min armbåge – men vi var tillsammans och vi filmade och frös men mådde så gott i alla fall.

Sedan när Sissela Kyle klev in i rummet den där dagen vi skulle spela in psykologscenerna. Den dagen var också helt magisk. Hon är den ödmjukaste och roligaste skådespelaren jag träffat i mitt liv, och det var en sådan ära att ha med henne. Samma med Leif Andrée som spelade körskolelärare.

Williams Lista 2 finns att se HÄR, och bakom kulisserna-serien finns HÄR.

Jag har blivit feminist (hösten 2013)
I höstas började jag gå kursen “Etik” i skolan, och när vi kom in på området feminism så fick jag upp ögonen för denna fantastiska och viktiga ideologi. Alla mina fördomar krossades sönder till ströbröd och ur smulorna växte en insikt fram. Jag är idag stolt feminist och önskar att alla, kvinnor och män och alla däremellan, kunde ta sig tiden att läsa på lite och inse att jämställdhet är något som är livsviktigt för vårat samhälle, och för att nå det så måste vi först och främst höja kvinnors rättigheter och privilegier. Våran generation har ett stort ansvar. Vi ska inte frukta och blunda, nu förändrar vi. IT’S ABOUT TIME.

Lajv (10 oktober)
I oktober tackade jag och mina kompisar ja till att delta i ett post apocolypse-lajv, och det var så jävla kul. I en kamp mot hybriderna i oktobernatten blev det höstens mest adrenalinfyllda kväll. AHHJGIFSH DET VAR SÅ SPÄNNANDE!!!! Om ni gillar att se på spännande filmer, gör detta: DÅ ÄR NI I FILMEN!!!

Min psykos (30 oktober)
Den 30 oktober hände något med mig. Det var efter att jag sett Gravity på bio med Thobbe. Jag har aldrig blivit så tagen, chockad, berörd av en film som jag blev av den filmen. När eftertexterna började rulla kände jag hur jag blev yr, det svartnade för ögonen, alla ljud kändes avlägsna, jag blev skakig och kallsvettig och dåsig. Mina kinder fick sockerdricka och jag blev så himla lycklig. Jag vet inte om Thobbe hade applicerat någon slags drog i min dricka under slutscenen, men fyfan vad underbart det var. Jag har aldrig blivit så påverkad av en film. Jag fick på något sätt en uppenbarelse över hur enkelt och underbart livet är. Att alla “problem” bara är just “problem” med “sånna här prickar runt sig”. Allt går alltid att lösa och det blir alltid bra tillslut. Tiden är för knapp för att oroa sig. Vad jag försöker få sagt här är: Se Gravity. Okej film.

Musikhjälpen (8 december)

Jag fick sjunga min favoritlåt “I Look To You” av Whitney Houston i radio. Jag kände mig som en rockstjärna för andra gången i år. Prisa gudarna/Sveriges Radio/Emma Knyckare för att detta hände. Jag har växt så mycket.

http://www.svtplay.se/klipp/1663068/william-spetz-sjunger-whitney?tab=klipp&sida=1

Svenska Hjältar (16 december)

Vet inte vad mer jag ska säga förutom att det var ett genuint hjärtvärmande projekt som har gett mig inspiration, motivation och så mycket hopp. Jag är så glad och tacksam att jag fick vara en del av juryn.

Mormor kom hem (24 december)
Jag har alltid varit nära min mormor. När jag tänker på min barndom så får jag direkt minnesbilder över hur jag hoppar i hennes soffa eller äter jordgubbar och leverpastej (vid olika tillfällen då) i hennes stuga i Pite. Dessvärre lider hon av KOOL, en lungsjukdom som kan liknas vid astma. Man får svårt att andas vid ansträngning, något som har gjort att hon inte orkat göra så mycket de senaste åren.

En av de tuffa kvällarna var på hennes 70-årsdag i januari. Jag hade precis avlivat min fina råtta Umami då jag åkte hem till henne för att gratulera och fika.

“Sen begav jag mig mot mormor för att ge mitt peppbrev, men när jag kom dit hade hon jättesvårt att andas. Ingen ville ringa [efter ambulans] vilket gjorde mig uppgiven och precis när jag var påväg att storma ut så gick mormor med på att åka in. Det var dramatiskt i ambulansen, då mormor skrek “Jag dööör” och blåljusen blinkade. Danni kom och var med mig under kvällen på sjukhuset och saker lugnade sig. Mormor är trygg på avdelnigen och läkarna sa att det kunde vara en propp i lungan – hur som helst så tror jag att det ordnar sig.” – Årsdagbok 10/1.

Mormor hade ingen propp i lungan och som tur var så var årets värsta kväll över. Vi gick till och med på promenad i sjukhuskorridoren några dagar senare.

“Mormor inledde med att säga att ‘det var en jobbig dag idag’, men hon blev piggare och piggare under mitt och Lindas besök, och när jag förde fram frågan om att gå lite i korridoren förväntade jag mig ett strikt nej, men hon svarade bara ‘njaa’, som sedan blev ett ja! Det fick jättebra (hon hade syrgas) och det var så skönt att se henne sådär, utåt och framåt. Sen satt vi i soffan [i korridoren] och pratade och det var så trevligt.” -Årsdagbok 12/1.

Det går upp och ned med mormor. Vissa dagar har vi lagat mat och bakat och vissa dagar har hon varit sängliggande. Men varje besök har varit kärleksfullt och jag har alltid lämnat henne med en känsla av hopp och kärlek, för att jag slutar aldrig överraskas av hennes otroliga mod och styrka. Hon är så jävla stark och hon reser sig ALLTID, trots psykiska och fysiska motgångar.

Och på julafton, när ingen kunde tro att hon skulle orka, då jävlar kom hon. Trots att det var en jobbig dag med andningssvårigheter. Trots att hon inte lämnat lägenheten på jättelänge. Trots att hon tycker julen är en jobbig tid med jobbiga minnen – så tog hon på sig sina guldsmycken och fintröjan, och kom. Det är en av de händelserna jag kommer minnas starkast från i år – när hon klampade in i hushållet och slog sig ned för att stanna hela kvällen. Jag ville bara låsa in mig på toan och gråta av glädje, men jag hade inte tid. Jag skulle se Kalle Anka med mormor.

Värderar mig själv mer (hela året)
“Har pratat med Thobbe i telefon om hur jag tycker det är jobbigt/underligt att jag inte har några [nära] killkompisar.” –Årsdagbok 13/1.

Det skrev jag för snart exakt ett år sedan, och jag blev förvånad. Den tankeverksamheten existerar inte i mitt huvud idag. Inte för att jag har gjort något aktivt val åt det och blivit kompis med grabbar som heter Lukas och Herman, men för att jag har insett att samhällsnormerna för “hur man ska vara” inte är något jag kommer bli lyckligare av att följa. Och för att jag vet att jag är bra som jag är. Den tryggheten hade jag inte i början av året, utan den har växt fram, och växer fortfarande, och det är jag faktiskt riktigt glad för.

Tack för ett underbart år. Tack ni som läser, tack mina vänner, tack alla ni som formar mig till den jag är varje dag. Utan er är jag bara hud och handsvett.