Jag behöver din historia

Hej vänner!
Jag har nyligen börjat jobba på ett kortfilmsprojekt. Det är ett arbete som inte är baserat på humor alls, utan är till för att uppmärksamma ung psykisk ohälsa och faktumet att alla kanske inte mår så jävla bra hela tiden. Jag har valt att kalla det för “PROJEKT: jag”.

Alla har vi något som vi går igenom, och oavsett om vi tampas med en supande mamma, panikångest eller transsexualitet, så är det sällan vi pratar om det. Och det är ofta vi känner oss ensamma. Det vill jag försöka jobba mot nu, tillsammans med er.

Projektet kommer att bestå av ett dussin manusbundna enkla kortfilmer med temat unga och psykisk ohälsa. Dessa manus kommer att vara baserade på sanna historier, upplevelser och berättelser, och det är där du kommer in. Känner du att du skulle vilja berätta om vad du går/gått igenom som ung och om hur det kändes, så är du jättevälkommen att dela med dig. Det kan handla om flera sidor eller bara några meningar. Slutligen kommer jag kanske använda din berättelse eller delar av den i manusen för det här projektet, men det du berättar kommer aldrig att kunna knytas tillbaka till dig. Du är helt anonym, hela tiden.

Varför görs det här då? Jo, för att jag tycker att det är dags att vi börjar prata om hur vi mår, på riktigt. Det är dags att vi slutar skämmas och att alla förstår att en inte mår bra hela tiden och att det är så himla okej. Jag hoppas att du vill vara en del av det här, för tillsammans kan vi lära oss av det, krossa skammen och kanske till och med växa.

Förslag på ämnen som skulle kunna behandlas är:
– Depression
– Ätstörningar
– Sexuella läggningar
– Transexualitet
– Dysfunktionella familjerelationer
– Ångest, panikattacker
– Rasism
– Alkohol och/eller drogmissbruk
– Utanförskap
– Våld i nära relationer
– Våld
– Ensamhet
– Självdestruktivitet, att inte tycka om sig själv, självmordstankar
– Handikapp
– Mobbning
– Våldtäkt
– Relationer
– Sjukdomar

Det kan också handla om något helt annat.

Du kan berätta din historia genom två sätt:

(om det inte funkar, testa klicka här)

Annars kan du alltid skicka ett mejl, till “williamspetz@hotmail.com”. Dina kontaktuppgifter kommer aldrig visas för någon och jag lovar att behandla det du berättar med respekt.

Om  inte din historia kommer med i någon av filmerna, så kan den fortfarande komma till användning på andra sätt. Till exempel skulle den kunna finnas att läsa (anonymt och inte kopplat till dig) på “PROJEKT: jag”-hemsidan. Du hjälper andra genom att berätta om dig själv och dina erfarenheter.

Tack på förhand, kram ❤
William

PROJEKT JAG LOGO2

Advertisements

En tanke

Någonstans så känns det bra att inte orka.
Att inte skratta.
Att inte ens le.
Jag känner mig på riktigt.

Jag undrar hur det kommer gå.
Hur jag kommer må.

Jag undrar hur det skulle vara att släppa.
Att berätta, stå upp, inte svara, och bara släppa.
Att inte nicka utan bara möta.

Jag är inte rädd. Jag är inte osäker.
Jag är stolt och stillastående.
Någonstans så känns det bra att inte orka.

Låt det vara.

Varför jag inte gör videos

Jag har inte gjort videos på rätt länge, och inte svarat på varför heller, av anledningen att jag inte har vetat själv. Förrän nu, så jag tänkte nu reda ut det en gång för alla.

Det finns ett enda påstående jag får kommentarer om varje dag på Instagram, Twitter, Youtube och ibland verkliga livet också, och det är att jag SKA göra en ny video. SKA. Och jag är så glad att folk bryr sig, men jag inser nu vilken press som byggts upp.

Vloggandet har alltid bara varit ett intresse, och jag har inte velat ha det på något annat sätt. Men nu känns det inte som ett intresse längre, nu känns det som ett åtagande jag är skyldig massa människor för att de ber om det. Att det är min plikt att komma på karaktärer och skämta, PÅ ETT  VISST SÄTT, “i vloggar”. För att “det är den riktiga William, Youtube-William”.

Men en förändras hela tiden, tillsammans med sin kreativitet. Jag är så mycket mer än bara videos, jag har mer att ge än så. Jag vill skådespela – och skulle jag säga att jag endast kommer göra det i videos utklädd till Gangster-Jocke så skulle jag begränsa mig själv och mina drömmar för att andra ska vara glada – och det kan jag inte göra.

Jag säger inte att jag aldrig mer kommer göra videos, att jag slutar. För det kan jag ju inte veta. Men just nu så är Youtube inget forum jag vill vara på, för där finns press, och press dödar all kreativitet har jag lärt mig. Jag vill leva mitt liv så enkelt som möjligt och bara göra det jag tror och brinner för, och det är skådespelandet. Några av er kanske känner att “jag lämnar för SVT, att jag struntar i vars allt började”, men ni måste förstå. Bara för att jag började på Youtube så betyder inte det att det är där jag kommer sluta. Jag vill utvecklas.

Älskar er och är så tacksam för allt ni ger mig, och ni får inte på något sätt tro att det här är ett hejdå. Jag säger bara att jag pausar Youtube, inte att jag pausar det jag gör. Om en månad börjar vi spela in en ny webbserie, som är något helt nytt och spännande, och jag tror den kommer bli hur rolig som helst.

Jag hoppas att ni förstår hur jag menar.

Finns på Instagram, Twitter, Vine (@williamspetz)
Puss och kram vi hörs snart igen
Photo on 1-28-14 at 7.48 PM

 

Mitt 2013

Nu är den klar. Här är min återblick/smällkaramell/reflektion/årskrönika av mitt 2013. Vilka händelser och funderingar och insikter som varit roliga, vilka som har varit svåra och vad jag har lärt mig. Om ni inte gillar långa sentimentala inlägg så föreslår jag escape-knappen i vänstra hörnet, för nu jävlar. Continue reading

Jag är här för att lära mig

Det finns så mycket prestation och prestige i allting kan jag känna. I allt man gör så finns det en förväntning, en redan satt standard på hur andra gör det man ska göra. Mitt och kanske även ditt liv präglas av en enda stor riktlinje för hur du ska uttrycka dig själv. Hur du ska skriva dina skolarbeten, hur du ska må efter en viss händelse. Det finns en ram som jag alltid av ren instinkt följer – och det påverkar mig.

Vad jag själv vill blir alltmer luddigt ju mer jag anpassar mig efter den här ramen, och jag hatar det. Jag blir skrämd av tanken av att mina egna inre tankar och ambitioner ibland kan vara påväg att blandas samman med folks förväntningar på mig – och kvar blir en fruktsallad av min identitet och jag undrar vad som är jag på riktigt och vad som bara är en sammanställning över andras bild över mig. Jag tror det levnadssättet är livsfarligt, att falla tillbaka på det man förväntas göra och vara.

Så jag tror det är därför jag har skaffat den här bloggen. Istället för att anpassa mig efter andra (samhället, vänner, bekanta) så ska jag våga känna efter själv lite. Krossa prestationsångesten. Att bara skriva det jag känner och tror på. Utan förväntningar eller fördömningar.

Kanske blir det intressant, kanske blir det jättetråkigt. Det spelar ingen roll. Jag är här för att lära mig.